Skrivet av: Sven Wennerström | 28 maj, 2016

PC och två år till

1048394_10151596220033409_2118590485_o

Jo, det råkade ju bli så att när mitt SEPL skulle förlängas i vintras så blev det liksom inte riktigt av. Jag hade timmarna, men jag misslyckades med att hitta en tid då flyglärare, plan och väder ville lira tillsammans. Jag skyller inte på något eller någon annan. Jag hade säkert kunnat ligga på mer. Jag hade kunnat ha lite mer tur. Men nu blev det som det blev.

I takt med att vädret förbättrats har också flygsuget satt i med full kraft och det blev hög tid att ta sig i kragen. Tid med lärare bokades för avrostning och för att gå igenom utbildningsprotokollet inför PC:n. Min plan var också att komma tillbaka till PA-28:an, efter att nästan enbart flugit DA40 de senaste två åren.

Efter två intensiva, givande och trevliga timmar med en flyglärare i högerstolen kände jag mig rimligt redo för att genomföra en PC. Dagarna innan fick jag en liten navigeringsuppgift att lösa och jag passade på att friska upp minnet på en del regler.

Vädret såg utmärkt ut. En inte alltför varm vårdag, måttlig vind och en del stackmoln som inte alls visade någon vilja att torna upp sig. Planet för dagen var klubbens PA-28 SE-GPD. Om den kan man säga mycket, men vill man vara snäll så är kanske ordet ”förutsägbar” en bra sammanfattning. Efter daglig tillsyn bar det av mot tankstationen innan vi fick följa efter en av BRA:s RJ100 mot väntplats bana 17.

Efter start lämnade vi Sturup CTR via SLIMMINGE och jag började navigera. Kartan var preparerad och driftfärdplanen nästan onödigt väl uträknad. Jag hade dessutom ett hemligt vapen: navövningen råkade gå över mycket välkända områden på Österlen och risken att jag inte direkt skulle kunna identifiera Svampakorset, Tryde Kyrka eller något annat landmärke längs rutten var ytterst minimal. Så navigeringsdelen gick som på räls och jag satte brytpunkterna direkt och på minuten. Det enda störningsmomentet var att det var ganska stökigt i luften, med ömsom nedsvep och ömsom termikbubblor. Att hålla höjden var emellanåt något av en brottningsmatch.

Längs sista benet lade motorn av, såsom den plägar göra under dessa övningar. Viss oenighet utbröt i planet om vilket fält som hade varit bäst att nödlanda på och det är väl bara att konstatera att det är en övning man borde göra betydligt oftare. Efter nödlandningsövningen satte vi kurs mot MAXUM och svängde sedan söderut mot ALMA (uppdraget att hitta rätt radial vållade inga problem). Vi fick lite högre höjd av Sweden Control och ett par tusen fot senare var det betydligt lugnare i luften när vi körde lite airworks: långsam flygning i clean och dirty konfiguration, stall och branta svängar.

Efter det var det dags för en sjunkande sväng mot inpasseringspunkt DOMEN och att lyssna på ATIS. När vi sjönk under TMA:t sade vi tack och adjö till Sweden och ropade upp Sturup TWR, som inte alls ville ha oss i närheten av DOMEN, utan bad oss göra ett nytt försök i SLIMMINGE. Efter den fjärde landningen, varav två med simulerat motorbortfall, kände vi oss färdiga (den första nödlandningsövningen blev ärligt talat inte alls bra, vilket föranledde någon vänlig själ i tornet att översvallande berömma mitt andra försök. En fin service till folk som gör PC).

Endast pappersarbete återstod sedan innan det var klart med ytterligare två år i luften.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: