Skrivet av: Sven Wennerström | 7 maj, 2012

Halvvägs utcheckad

Mörka moln tornade upp sig och det friskade i en smula medan jag inspekterade och rullade ut den lilla läckra PiperSporten ur hangaren. Det var dags för utcheckning på kärran – firman kräver en stunds manövrerande och några landningar för att man ska få flyga själv. Vädret var väl lite åt det tveksamma hållet, men det verkade som om det skulle funka.

PiperSport kvalar in i klassen Light Sport Aircraft, LSA, vilket innebär att man får flyga det med en lite enklare utbildning än private pilot. Längst fram sitter en Rotax-motor som sörplar MOGAS. Eller smuttar, kanske jag ska säga. Ungefär hälften så mycket som en vanlig 172:a eller PA-28 går det åt per timme, vilket också märks på ett trevligt sätt när det är dags att betala för flygtimmarna.

Bilden ovan är klickbar för högupplöst version!

Instrumenteringen är enkel. Två små Dynon-skärmar visar flyg- och motorinstrument. En liten (men utmärkt) radio/nav, transponder, autopilot samt en flyg-gps från Garmin. Styr gör man med spak, som förutom radioknappen också har knappar för elektrisk höjd- och skevtrim. I mittkonsolen sitter knappen för de eldrivna klaffarna, förvärmning, tankväljare, trottel och choke.

Man sitter förvånansvärt bekvämt i planet, stolarna är lagom skålade och tillbakalutade och det är gott om benutrymme. Väl fastspända taxade jag ut till motoruppkörning och därifrån vidare till bana 14. Eftersom pedalerna inte är kopplade till framhjulet utan bara till rodret var tipset att ta det försiktigt med gasen till dess att man kommit upp i lite hastighet och får bättre roderverkan. Efter det – full gas och iväg. Att komma iväg gick bra mycket fortare än vad jag räknat med. Knappt hade jag konstaterat fungerade airspeed, förrän vi var långt bortom rotationshastigheten. Planet klättrade villigt i en stigande vänstersväng.

Väl uppe på 2 500 fot insåg vi att de mörka molnen kommit oroväckande nära övningsområdet norr om fältet. Bara att fundera ut en ny plan och planen blev att gå till Frederick för några starter och landningar. Frederick är en väldigt aktiv flygplats och förutom alla vanliga GA-kärror finns här massor av X-klassade farkoster, segelflyg och helikoptrar. På fältet ligger förresten också AOPA:s högkvarter. Fältet har inte haft något torn och beskrivits som rena vilda västern. För en vecka sedan invigdes dock ett sprillans nytt torn med tillhörande klass d-luftrum. Det har gnölats rätt mycket bland flygare om det nya tornet, som sägs inskränka något oerhört på folks frihet att flyga. Jag har dessutom hört en del historier om hur oerhört usla flygledarna är. Givetvis BS, som amerikanerna säger. Jag hade inga som helst problem att ropa upp, göra ett fullstopp och sedan begära close traffic och göra 3 stop-n-go. Det var en del annan trafik, bland annat en oidentifierad X-klassad mojäng som såg ut som en folkvagnsbubbla och steg ungefär dubbelt så fort som någonting annat jag sett.

PiperSporten är enkel att landa, det var egentligen bara två saker jag reagerade på. När man drar av gasen märks det att det är ett lättare plan man flyger – det finns inte så mycket rörelseenergi att göra slut på så man får passa ordentligt på farten när man tar upp och flyter ut. Det andra är att planet är rätt sladdrigt att styra på marken. Det var en del sidvind – ca 9 knop – vilket inte vållade några större bekymmer. Dock är bottenrodret inte i närheten av lika lätt som skevrodret, vilket gjorde att jag kanske inte riktigt vågade trampa ut vindupphållningen ordentligt. En vanesak.

Efter tre varv begärde jag avfärd söder ut, tillbaka mot DC-området. Från kanten på Fredericks klass d-luftrum till restriktionszonen över DC är det bara två nautiska. Lite klent med utrymme för att hinna prata med Potomac och få transponderkod.

Rätt lösning på problemet hade ju naturligtvis varit att man fått sin transponderkod av tornet i Frederick. Men så enkelt är det inte. Istället släpper tornet över en till Potomacs frekvens så snart man lämnat varvet, så att man hinner få allt i ordning innan man flyger in i SFRA.

Tillbakaresan mot Gaithersburg var tämligen händelselös. Jag labbade en del med den höjdhållande autopiloten som väl inte var något att jubla över. Jämfört med den KAP 140 som satt i Cessnan var den olidligt långsam i reaktionerna och i den byiga vinden fladdrade vi påtagligt i både höjd och och kurs. Jag letade mig också igenom Dynon-skärmarna och domen blir ”fult men funktionellt”.

Det hade friskat i ytterligare när vi var framme vid Gaithersburg och jag lade till drygt fem knop på finalen i den byiga vinden. Landningen blev kanske mer resolut än vacker, men ändå rätt bra med tanke på vindförhållandena.

Nästa gång blir en kortare tur för att göra klart det vi inte kunde göra idag. Sedan är det dags för egna äventyr!

Annonser

Responses

  1. Trevligt plan och intressant läsning. Plus för spaken. :-)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: