Skrivet av: Sven Wennerström | 23 juni, 2011

Beneath a Steel Sky

I morse blev det lite finflygning över Maryland. Trots att det såg mer än lovligt grått ut när jag steg upp i svinottan. Grå, bucklig undersida med nedhängande tussar. TAF för Dulles och Baltimore talade om åskskurar och hårda vindbyar.

Men hemmabasen Gaithersburg är lite speciell. Inklämd mellan Chesapeake Bay och Appalacherna ligger flygplatsen i kanten av en liten skyddad gryta. METAR tydde på högt i tak och hanterbara vindar. Framme på flygplatsen var bilden en helt annan än från balkongen hemma. Heltäckande molntäcke på ca 5 000 fot och 7 knops vind.

Färdplan behöver man för att få flyga över Washington DC. Det finns flera webbverktyg för att lämna in färdplanen – till exempel ett enkelt gratisverktyg på duat.com och AOPA:s ganska kompetenta färdplanerare (Stefan, kan inte du fixa en koppling till AROWeb från LFK:s färdplanerare…?). Färdplanen för DC SFRA är tekniskt sett en IFR-färdplan, med VFR-höjd och en massa information om bränsle och personer ombord som ingen bryr sig om.

Idag ringde jag dock in min färdplan för att försöka klämma ut briefern så mycket väderinformation han kunde hitta. Han är snabbare än jag på att sammanställa uppgifterna. Slutsatsen var att bortsett från den grå himlen rådde det riktigt kalasväder i det område jag tänkte hålla mig till.

Det blev nästan två timmar över det böljande landskapet med tre bedömningslandningar på Carol County och en massa labbande med den höjdhållande autopiloten innan det var dags att vända nosen mot Gaithersburg, ropa på Potomac Approach och få en ny transponderkod och standardpåminnelsen om att hålla sig undan från det omfattande klass-b-luftrummet över huvudstaden med dess fyra storflygplatser.

Sammantaget blev jag 1,8 flygtimmar och 4 landningar rikare idag.

PS: Det blev ett par återseenden också. På hemvägen hamnade jag bakom gamla favoritkärran Alfa Tango (bilden ovan) i varvet, vars pilot tog ut vad som måste vara juni månads vidaste landningsvarv. När jag taxade av banan såg jag några självmordskandidater lyfta med 747 – den kanske skruttigaste Cessna jag någonsin sett. Jag var på väg upp med den en gång, men bland annat en läckande bensintank hindrade mig. Anmärkingarna i flygplanets bok var ren och skär skräckläsning – ”låter som metall mot metall” var en vanligt förekommande beskrivning och senast jag hörde om kärran hade den just fått sitt andra motorstopp en route. Min förvåning över att den flög överskuggades endast av förvåningen över att någon frivilligt satt sig i åbäket.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: