Skrivet av: Sven Wennerström | 19 augusti, 2008

Topptur

Vi vaknade mitt i ett moln dagen då vi tänkt gå upp på Kebnekaises sydtopp – 2104 m enligt senaste mätningarna. Sikten var runt 50 meter och så fort man klev utanför tältet samlades små vattendroppar på kläder och i håret. Men vände man näsan uppåt kunde ändå några revor av blå himmel skådas, så tillsammans med våra tältgrannar i Kitteldalen bestämde vi oss för att vandra en bit uppåt mot toppen av Vierranvárri för att se om det möjligen skulle klarna. När vi kommit upp för den stora snölegan mötte vi två sällskap som vänt och som menade att förhållandena var betydligt sämre ju högre man kom.

Rösen på toppen av Vierranvárri

Rösen på toppen av Vierranvárri

Efter kort konfererande bestämde vi oss för att fortsätta. Sikten var definitivt inte sämre än tidigare. Det var lätt att följa leden och inga problem att hålla kontakten mellan oss som gick upp – vi hade nu vuxit till en grupp på åtta personer. Vi fortsatte upp på toppen av Vierranvárri och vandrade bland alla de rösen som tidigare vandrare staplat.

Följer man, som vi, den västra leden till toppen av Kebnekaise går man en längre väg än om man följer den östra leden. I Gengäld slipper man en kortare klättring. Ett trist moment när man går den västra leden är att man från Vierranvárri tvingas vända nedåt ett par hundra höjdmeter innan man börjar arbeta sig uppför mot toppen. Väl nere i Kaffedalen stannar vi för att dricka innan vi påbärjar vandringen uppför själva Kebnekaise. Där hinns vi upp av ett annat par. Han frågar:

– Vad händer nu?

– Vi fortsätter så klart, svarar jag glatt. Kanske hade svaret krävt mer eftertanke än jag gav det.

– Vart då? Ska vi gå ner någon annan väg?

Möjligen märker den ärligt förvånade mannens flickvän att jag ser en smula brydd ut, för hon förklarar att de går utan karta och att de trodde att vi redan varit uppe på toppen. Det blev jag som fick komma med den goda nyheten att vi hade ytterligare flera hundra meters stigning framför oss. Jag visade också kartan och eventuellt nämnde jag något om det listiga i att gå utan…

Utsikt mot den gamla toppstugan

Utsikt mot den gamla toppstugan

Nåväl, vi kom upp till den nya toppstugan där vi lagade lunch. Stugan var i bedrövligt skick, trots renovering för bara ett par år sedan. Tillsammans med ett tiotal andra lagade vi vår mat och jag bytte några ord med ytterligare en tältgranne som gått upp en bra stund innan oss. Han hade kommit kvällen innan och satt upp sitt ultralätta enmanstält innan han lagade mat på sitt lika ultralätta minikök. All plats han sparat i ryggsäcken hade uppenbarligen gått åt till den jättelika kamerautrustning han hade med sig upp. Med en sikt på ungefär 30 meter hade han suttit först uppe på toppen och väntat på bättre väder och nu nere i toppstugan.

Uppe på toppen

Uppe på toppen

Med varm mat i magen gjorde vi till slut toppattacken. Vi såg inte mycket när vi kom upp, dimman låg fortfarande tät, men vi var uppe. Vägen new gick betydligt snabbare, inte minst de partier som vi på ett ganska ovärdigt sätt transporterade oss på byxbaken.

Dimman lättar på vägen ner

Dimman lättar på vägen ner

Vi hämtade våra saker i toppstugan och anträdde marchen hem. Tidvis lättade dimman och avslöjade storslagna vyer. Sista biten ner till vårt läger hade hjälp av den stora snölegan och med storlek 46 i skor gick det att ta ett par halveleganta telemarksvängar innan vi var nere vid tältet :-) .

På väg ner. Tälten syns i bakgrunden.

På väg ner. Tälten syns i bakgrunden.

Senare på kvällen, torra varma och mätta kom vår granne fotografen tillbaka. Dimman hade aldrig lättat och missmodigt stuvade han in sig och kameran i sitt lilla Akto-tält, samtidigt som han berättade att det varit precis lika dant förra gången han varit på toppen för att ta den perfekta bilden. Kanske skulle han försöka igen dagen efter, men när det var dags för matlagning märkte vi hur hans gas började ta slut. Förmodligen var det där någonstans som han ledsnade, för när vi morgonen efter drog upp dragkedjan till tältet, hade han packat ihop och försvunnit.

Karta över hur vi gick och en Google Earth-fil finns här. Efter lunchen glömde jag att slå på loggningen tills vi var en bit upp mot toppen, därav den lite märkliga färdvägen. Alla bilder från fjällresan finns här.

PS

Dagen efter att vi var uppe såg toppen ut så här:

-/

:-/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: