Det börjar bli en tradition att fånga någon av helgerna tidigt i spetember för att åka ut i skärgården. En sådan där helg precis i mötet mellan sommar och höst. Då det fortfarande är varmt i vattnet och luften, men med de första gulnande löven. Kanske den bästa tiden för en kortare skärgårdstur.

Den här gången var det lite speciellt, för istället för att som så många gånger tidigare hissa segel blev det istället att ta sig fram för motor. Och då inte genom att ”hissa gjutjärnsgenuan” och puttra fram i stilla mak, utan med en rejält tilltagen V8 under aktertoften.

Start från Södra Ljusterö fredag kväll och medan mörkret sänkte sig avklarades tankning i Linanäs. Därefter ett kort ben över till Grinda där ett bord väntade på värdshuset. Grinda är ett av mina favoritställen i skärgården just för att det är så lättillgängligt. Ett givet utflyktsmål när vi vill visa upp den fantastiska skärgården för långväga besökare. För ett par år sedan tog vi också en vintertur hit – massor av snö, is på fjärdarna och raggsockar framför öppna spisen. Rekommenderas varmt.

Lördagen började med frukostbryderier – kaffe saknades och på värdshuset hade de ingen termos att låna oss. Turligt nog (eller månne förtänksamt) fanns en tom MacAllan-flaska att tillgå, så kaffekrisen kunde undvikas. Resten av dagen bjöd på sol, bad och fiske i Lådnafladen innan vi satte kurs österut. Planen var Stora Nassa skärgård, men då osäkerhet rådde kring generatorns status valde vi att gå till Möja istället.

Högfartsnavigeringen dit var riktigt rolig, men det dröjde inte lång tid innan jag avfärdade GPS:en till förmån för sjökorten. Bestick grävdes fram ur ryggsäcken (gå aldrig hemifrån utan…) och medan båten rattades genom de smala fjärdarna satt jag bredvid och skrek ut kurser. Hejdlöst roligt. Jag har ju förresten tidigare utlovat ett helt inlägg om min inställning till GPS:er, antar att jag får se till att skriva det snart.

Möja är en riktig paradisö, sinnebilden för skärgårdsidyllen med slingrande grusvägar, trafikerade av flakmopeder. Också nu inser man hur skönt det är att vara ute lite efter säsongen, när allt är helt tyst och stilla. Kvällen var ljummen och först när daggen föll flyttade vi in under kapellet.

Söndag. Platt vatten. Stor motor. Dags att leta upp en ensam fjärd för att se hur mycket det gick att få ur vinkeljärnet. Jag bakom ratten, GPS:en visar FÖG på lite över 40 knop:

Avslutningsvis ett par ord om att åka med motorbåt. Inbiten seglare som man är så tar det ju emot lite. Det bullrar, luktar illa, är hutlöst dyrt och drar upp svall. Samtidigt är det helt fantastiskt att på kort tid komma ut till alla smultronställen i skärgården. Platser som man annars måste välja bort på grund av tidsbrist eller ogynnsamma vindar.

Märkligt nog var det under det första benet till Västerås som de enda små bekymren under min ensamnavigering uppstod. Eller kanske var det inte alls märkligt. För över Mälaren är det ju inte problem att hitta, så många gånger som jag flugit där, tänkte jag och var kanske en smula ouppmärksam. Efter utpassering vid Älvnäs pratade jag med Stockholm Control och bad om de 3 000 fot jag planerat för, bara för att konstatera att det svävade ett stort, luddigt moln mitt framför nosen på mig. Ny höjd, ny kurs, greja lite med radionavinstrumenten och vips var min planerade spikraka färdväg till Västerås förbytt i något mer S-format. Med denna omväg på kanske två minuter som enda bekymret under resan tycker jag att det finns all anledning att vara nöjd.

Johannisberg var den första hållpunkten. Efter snack med Västerås och ett par varv i väntläge medan Ryan Air satte ner hjulen, var det dags att flyga in mot fältet. Trafikvarvet hade jag läst på i förväg och jag var ensam i området  när jag genomförde min premiärlandning på Johannisberg – en ganska snygg sidvindslandning om jag får säga det själv.

Resten av resan var en klassiker för Brommaskolade piloter – Borlänge, Gävle och sedan tillbaka till Bromma och turen bjöd på härlig flygning. Särskilt läcker var inflygningen över det kuperade landskapet till Borlänge.

Varken på sträckan Västerås-Borlänge, eller Borlänge-Gävle kunde jag komma upp på planerade 3 000 fot på grund av molnen. På båda sträckorna utnyttjade jag Borlänge VOR och lät styrautomaten sköta kurshållningen. Efter studsen i Gävle hade molnen stigit och det sista benet blev riktig kalasflygning på en lättnavigerad sträcka.

Nu är det inte mycket kvar. Nästa vecka har jag bokat en generalrepetition inför uppflygningen och om allt går som det ska kontaktar jag en inspektör efter det. Allt givetvis beroende på väder och maskintillgång – men så är det ju att flyga VFR

Ursäkta stiltjen på bloggen, men jag har haft annat för mig. Nu är jag dock tillbaka i verkligheten och ska ta itu med flygandet igen.

Fredagens besök på Stockholm Jazz Festival började lite snopet med att jag inte kom in på Theresa Anderssons konsert. Antalet platser var begränsat i Moderna Muséets konsertsal och kön ringlade långt utanför entrédörrarna redan när jag kom. Synd, jag hade gärna hört Theresa live och dumt nog finns hon inte på Spotify (däremot i Itunes).

Istället blev det att sitta en stund i solskenet innan konserten med Sofia Jannok, för många mest känd för sitt framförande av Waterloo på samiska (Čáhcceloo) under melodifestivalen. Nu spelade hon tillsammans med bland andra en alltid lysande Peter Tikkanen på piano. Liveframträdandet var betydligt jazzigare än inspelningarna.

Hur hett är det att gå omkring på området  med en Nord-gigbag? Ganska hett, tycker jag.

Kvällens musikaliska pärla var konserten med norske Dag Arnesen. Pianisten Dag och hans trio (basisten Terje Gewelt och Pål Thowsen på trummor) gör jazz av norska folksånger och ett par kompositioner av Grieg.

Det är naturligtvis omöjigt att inte jämföra det med Jan Johanssons Jazz på svenska, men Arnesen står fri från Johansson. Lånen från olika jazzstilar var tydliga, men inte påträngande och trion var extremt samspelt. Stundtals var det magiskt bra. På Spotify finns albumen Norwegian song och Norwegian song 2.  När Dag tar sig an Grieg låter det så här.

Övrika akter jag såg under kvällen var:

SMV – The Thunder Tour. Orgierna i slap bass var underhållande som tusan. När hörde man egentligen senast någon slappa på allvar?

Oddjob. Bra och intressant musik. Lite tekniktungt ibland och roligare för de som redan lyssnat in sig på musiken. Ska ge dem en ordentlig chans på Spotify.

Sonny Rollins. En legend och därför lite svårt att ställa sig till. Naturligtvis kul att ha sett honom live, men han spelar inte riktigt den typ av jazz jag går igång på. Läs istället vad Svenskan och DN skriver. DN har också en intervju. Det finns för överigt ungefär 80 kubikmeter inspelningar på Spotify för den som vill förkovra sig.

Ibland är det trångt i luften övanför Bromma – trafikflyg, affärsjet, privatflyg, helikoptrar och ballonger ska samsas i lufthavet. Allt under ledning av  flygledarna i Brommatornet. För den som är intresserad av att följa med i vad som händer finns ett par olika verktyg. Vill man veta vad som händer precis just nu, gör man bäst i att skaffa en radio som kan ta emot flygets frekvenser (118,000-136,975 MHz). Brommatornet finns på 118,100 och Bromma Ground på 121,600.

Sedan ett par veckor tillbaka finns det också en webbapplikation kallad WebTrak som visar vad som rört sig i luften. Rörelserna läggs ut med en fördröjning på ca 5 timmar, så det går inte att se vad som händer ovanför huvudet på en just precis nu. Men vill man i efterhand följa upp en flygning så är det ett utmärkt redskap. Det finns också möjlighet att rapportera plan man tycker har flugit konstigt. Den funktionen lär användas flitigt av den del av befolkningen som inte är så förtjusta över närheten till flygplatsen.

Om man vill kan man se mig i WebTrak! Härom dagen blev den en kort lektion med kort varsel. Färdmedlet var en alldeles nyservad Filip Zäta. Med sproilans nya magneter räckte det nästan att titta på propellern för att motorn skulle hoppa igång – redan på tredje försöket började den morra. Taxade ut till motoruppkörning bana 12 och fick vänta på LAI:en som hade varit ute på lite sightseeing över skärgården. Ställde upp bakom den landande klubbkärran och med klarering höger ut till Älvnäs 1500 ft lättade vi med vinden nästan rakt i nosen. Stigande högersväng mot Björnholmen och Kungshatt,  sedan snart dags att säga hej då till Brommatornet och gå mot Dunker.

Vid Dunker VOR sträcker sig G-luften upp till 4 500 ft, vilket gör att man kan få lite luft mellan planet och marken när man övar sina flygfärdigheter. Det blev en uppfräschning av branta svängar och urgång ur stall. Detta varvades med repetition av navigationsinstrumenten – ADF, VOR, DME, GPS. Dessutom hade vi en givande diskussion med åtföljande demontration av magringens ädla konst. Passet avslutades med ett par sidvindslandningar på Skå-Edeby.

Om man går till WebTrak och letar sig fram till den 8/7 kl 17.14 så ser man snart mitt plan dyka upp vid Skå. Dra upp hastigheten till 4-6 ggr verklig tid, så blir det inte så långtråkigt. Jag ropade upp Brommatornet direkt efter start och fick klart 1500 ft eller lägre till Kanaan dit man flyger via Lambarudd. Nästan framme vid Kanaan fick jag klart för inflygning till bana 12 och ombads göra en ”kort inflygning”. Det innebär helt enkelt att man ska peta på lite, för att hinna före ett eller annat plan i luften eller på marken. Alternativet är att ligga i väntläge övanför Kanaan. Det finns roligare saker att bränna flygbränsle på än att glo på kraftvärmeverket i Hässelby, så fullt spett mot bantröskeln! Den här gången var det Flysmalands Saab 340 från Växjö som mallade in sig på glidbanan nordväst om oss. Strax före Bällstavägen, som man kommer nästan parallellt med, tar jag ner farten och sätter full klaff.  WebTrak ger en bra bild av hur det gick till, även om kartan inte är helt exakt.

Nu blir det ett flyguppehåll på ett par veckor innan slutspurten i augusti. På grund av vissa andra planer för min sena semester, som nog måste få räknas som nästan lika viktiga som ännu viktigare än att flyga, så är det fortfarande en öppen fråga om hur mycket tid jag kommer att kunna ägna åt spakandet.

Just nu samlas det EK-timmar för fullt – senast i varvet på Skå-Edeby flygplats. På programmet stod bedömningslandningar: från en utgångspunkt på 1000 fot tvärs sättningspunkten drar man av gasen och glidflyger ned till banan. Tanken är att komma på rätt höjd och med rätt fart för att genomföra en fullt normal landning. Förutom att det är en kul övning så handlar den om att öka chanserna att klara livhanken om motorn av en eller annan anledning skulle lägga av när man är uppe och flyger.

I varvet samsades jag med Zäta Zäta, som också tillhör klubben och hade startat strax innan mig från Bromma. För övnings skull vi var båda frikostiga med radiokommunikationen. Jag känner att mitt radioprat flyter på och Peter i ZZ har en väldigt säker radioröst. Trafikvarvet på Skå ligger på 600 fot och det var gott om plats. Jag gjorde först ett par vanliga studs-och-gå och gick därefter över till bedömningslandningar.

Just som jag håller på att inta utgångsläget för övningen och tänker dra av gasen ser jag ett plan ett par hundra meter framför mig – på samma höjd och i samma riktning som jag. Tror först att det är ZZ, men visst ropade han väl nyss att han svängde in på baslinjen? Jag ropar upp och frågar vilka som ligger i varvet och Peter svarar att han just svänger final. Maskinen framför är tyst. Jag konstaterar på radion att vi har ytterligare en person i varvet och undrar försynt om han har radion igång.

Det finns visserligen inget formellt krav på att ha radio i den luftrumsklass som Skås ATZ hör till. Därmed inte sagt att det är lämpligt att köra utan. Tydligen funderar en av flyglärarna som sitter i klubbstugan i samma banor och gör också han ett försök att räkna in vem som är var i varvet. Ungefär samtidigt svänger den oidentifierade kärran höger, bort mot Brommas inpasseringspunkt ”Älvnäs”. Han hade väl flugit snett och av misstag kommit in i ATZ:t, tänker jag och meddelar detta på radion, tillsammans med mina avsikter att istället för en bedömningslandning sjunka till trafikvarvshöjden och göra en normal inflygning.

Då ropar vår okände vän, som nu verkar vara en bit in i Brommas kontrollzon, på radion att han ansluter baslinjen och vi ligger för ett ögonblick på kollisionskurs – även om det är ett betryggande avstånd mellan oss. Jag tar ut mitt varv en bra bit för att komma på lämpligt avstånd till vår numera radionpratande flygare, så att han med god marginal hinner landa och lämna banan innan jag sätter ner hjulen.

Vart vill jag då komma med denna lilla anekdot? Nyttan med att använda radio tror jag ingen ifrågasätter, så den moralkakan besparar jag er. Egentligen var det här en positiv upplevelse – jag ska inte försöka dramatisera historien, för det var gott om plats och mycket odramatiskt. Det som var positivt var att det vid sådana här tillfällen faktiskt märks att man gjort framsteg.

Den gradvisa förbättringen märks inte alltid så mycket. Men nu, när jag låg i Skås ganska låga och tajta trafikvarv och samtidigt grejade med radiokomunikationen, fick ändra mina avsikter under gång och dessutom hålla koll på planet som inte ville använda radion, så märktes framstegen jämfört med bara ett någon månad sedan. Då hade betydligt färre samtidiga uppgifter vållat huvudbry, medan jag nu kände mig lugn och säker i mina handlingar och beslut.

Efter passet funderade vi igenom resten av utbildningen och flygläraren räknade och dividerade och kom fram till att vi – förutsatt väder och maskintillgång – behöver ca 10 lektionstimmar till, vilket skulle summera till de 45 föreskrivna timmar som behövs för certet. Jag kanske tycker det låter en smula optimistiskt, ty vis av erfarenhet vågar jag inte riktigt lita till vare sig vädrets makter eller teknikens under. Oavsett vilket, så verkar det dock som om vi nu på allvar närmar oss upplösningen på det här äventyret.

Grattis förresten till Johan som tog sitt cert i veckan!

Tack Martin!  Sägs komma från tidningen Flight? Klicka på bilden för full storlek.

Ikväll har jag åter ägnat några timmar åt att sitta klubbvakt på flygklubben. Förra gången var i mitten av januari och då vardet nära på ingen aktivitet alls i stugan. Ikväll däremot – med riktigt kalasväder – var det full rulle. En massa nya ansikten och några gamla.

En kväll som denna blir man såklart svårt flygsugen, men nästa pass dröjer till efter att jag kommit hem från Almedalen. Utbildningsmässigt håller jag på att samla ihop EK-timmar för fullt, både i varvet och på kortare och längre utflykter. Senast jag flög var för en knapp vecka sedan och då blev det en runda över Sörmland och Mälaren.

Det brukar sägas att olyckor sällan kommer ensamma och det stämmer verkligen för de senaste dystra veckorna för flyget. Det började med det som från början var ett mystiskt försvinnande av AF447, men som nu har visat sig vara en våldsam olycka – fortfarande oklart hur det gick till.

Bilden är lika dyster för privatflyget: Samma dag som AF447 försvann avled en svensk pilot sedan han havererat med en Cessna 172 nära flygplatsen utanför Uddevalla, samt – fortfarande samma dag – tvingades ett ultralätt Ikarus C42 nödlanda efter motorstopp under en skolflygning.

I torsdags var det dags igen: ett mindre plan – enligt uppgifter på nätet ett Nord 3400  Norbarbe - havererade vid Skå-Edeby flygplats (trevlig liten flygplats, flitigt omskriven inte minst i denna blogg). Och idag: två personer omkommer när ett Cherry BX-2 havererar i Sundsvall.

Dystert, minst sagt. Enligt KSAK:s mailutskick har haveristatistiken för privatflyget sett ganska bra ut under vinterhalvåret 2008/2009, men det håller på att gå över när fler piloter vill testa sina vingar under sommaren. Till det som är positivt hör att jag inte vet någon annan bransch där säkerhetsfrågorna diskuteras så flitigt och livligt som inom flyget, privatflyget inräknat.

Förhoppningsvis lägger vi dessa två dystra veckor till handlingarna, som en plump i ett protokoll som på det hela taget förbättras över tiden.

Jag var iväg en kort sväng på Veterandagen på Skå-Edeby flygfält. Regnet hängde i luften och jag gissar att de låga molnen hade hindrat några från att ta sig dit flygledes. Trots det var det hygglig uppslutning, ett par kända ansikten och massor av gamla bilar, flygplan och maskiner att titta på.

Skå är ett oerhört mysigt litet flygfält på Färingsö i Mälaren – en dryg halvmil hemifrån fågelvägen. På fältet samsas veteran- och entusiastflyg med en del skolning och jag har själv satt hjulen i gräsmattan där ett antal gånger.

Fler bilder kommer upp lite allteftersom på Flickr.