Det finns mycket bra med att ha flygningen som hobby. Någon av det bästa är hur oerhört socialt det är. Det är något med flygplatserna, planen, doften av 100LL, vad än det kan vara som gör att det är nästan omöjligt att inte börja prata med folk.

Pappersarbetet efter min flyglärartimme i San Diego hade fått vänta ett par dagar. Den brittiska CAA-inspektören som skulle skriva under hade varit upptagen med uppflygningar, men till slut får fick jag tag på honom och allt görs klart. Efteråt sätter jag mig ner i flygplatskaféet för en kopp kaffe.

Kaféet är äkta amerikanskt, inklusive blaskigt kaffe och en disk i rostfritt stål med golvmonterade snurrstolar framför. Roxanne, som driver stället, är sådär överväldigande charmig som bara amerikanska damer kan vara. Solen skiner, planen startar och landar. Alla som kommer in hälsar hjärtligt och får en pratstund tillsammans med sitt coffee-to-go. I hörnet bakom mig sitter två damer och dividerar om hur mycket pepparfrukter de vill ha på sina mackor. Servitören himlar med ögonen, same procedure as always. Livet, på det hela taget: alldeles utmärkt.

Jag ber Roxanne ta ett kort på mig där jag sitter vid disken och medan jag fumlar med kameran hör jag en av damerna bakom mig:

- Ska du inte ta ett kort på oss istället? Eller i vart fall komma och sätta dig här ett tag?

Roxanne lutar sig fram, blinkar och berättar att det förmodligen är en bra idé. Vem är jag att säga emot? Så jag släntrar över till Fran och Mary och slår mig ner. Fran, visar det sig, är en av fältets mest kända och älskade ansikten. Hon är i 85-årsåldern och berättar att hon också flyger. I samma ögonblick hugger hon servitören och medan hon energiskt pekar med kniven på sin macka förklarar hon precis på vilket sätt mängden pepparfrukt var fel.

Under tiden hinner Mary ge mig en snabbresumé:

- Fran firar just 70 år med flygcertifikat och har loggat i runda slängar 25 000 timmar, fördelat på i stort sett allt som går att få upp i luften.

Fran Beras flygintresse väcktes när hon som 12-åring betalade en dollar för en kort flygtur på en jordbruksutställning. Upplevelsen övertygade henne om att hon själv skulle börja flyga och efter fyra års idogt sparande satte hon igång med flyglektionerna. Föräldrarna fick dock inte reda på vad dottern höll på med förrän det var dags att gå EK –  blott 16 år gammal behövde hon nämligen deras tillstånd för att få flyga själv.

Fran har flugit det mesta, inklusive varmluftsballong, helikopter och businessjet. Certifikatet innehåller fortfarande en imponerande lång lista behörigheter. Men instruktörslicensen, berättar Fran, har hon alldeles nyligen släppt. En hel del elever har det hunnits med genom åren och som FAA Pilot Examiner har Fran dessutom licensierat cirka 3 000 piloter.

Förutom skolverksamheten har Fran öven frilansat som pilot och mäklat flygplan. Dessutom har hon ägnat sig åt air racing. Bland troféerna finns bland annat sju segrar i Power Puff Derby.

På Mary Fords YouTube-kanal hittar jag den här filmen om när hon och Fran flög Palms to Pines Air Race 2009:

Numera är det mest nöjesflygning som gäller. I den egna hangaren på Gillespie Filed står en Piper Commanche 260B som just blivit luftad tillsammans med Mary. Mary tog sitt certifikat lite senare i livet än Fran och berättar att hon bara hunnit skramla ihop ett tusental timmar.

- Hur är det i Sverige, frågar Fran när jag har avslutat mitt kaffe och är på väg, finns det några kvinnliga piloter där?

- Oh yes, the best and the brightest are all women, får jag ur mig oct Fran ser påtagligt nöjd ut innan hon åter hugger servitören för att lämna lite konstruktiv kritik på matlagningen.

En längre biografi av Fran finns här.

Såpan om allmänflyget på Bromma flygplats fortsätter. Läget är fortsatt akut, vilket uppmärksammas i två artiklar i Dagens Industri. I väntan på att vräkningen av allmänflyget ska verkställas gäller ju dessutom att samtliga flygningar från Bromma numera är belagda med 313 kr i startavgift.

Den första artikeln är ett debattinlägg med SFK:s ordförande Johan Holm som huvudavsändare:

Om Swedavia sätter sina planer i?verket blir Stockholm den enda ­huvudstaden i hela Europa – öst som väst – som inte kan tillhandahålla en bas för det lätta affärsflyget inom 30 kilometers avstånd. Vi blir inte ­bara sämst i klassen, utan berövar också näringslivet den möjlighet till flexibla flygkommunikationer som är en självklarhet i hela övriga Europa.

Uppföljaren blev följande notis, där Bromma-chefen Olle Sundin får komma med en tämligen kreativ förklaring till varför allmänflyget försvinner.

”Vårt uppdrag från Stockholms stad är att flygplanen kan starta och landa säkert”, säger han till Di.

”I det här fallet rör det sig om ett fåtal företag och några affärsresenärer. Deras intressen måste stå tillbaka för säkerheten på Bromma flygfält.”

Är detta ett referat av en längre artikel som bara fanns i papperstidningen (ingressen tyder på det)?

Man kan flyga så här om man ska ta sig från DC till San Diego. Det är kanske inte helt rätt, men det har sina fördelar:

1. Man flyger från den lilla fulterminalen lite bredvid den lilla inrikesflygplatsen i DC. Oerhört smidigt.
2. Man har tid att sitta på Loganflygplatsen i Boston och dricka öl och bli lite för lullig lite för tidigt på dagen.
3. JetBlue har blå potatischips som snacks ombord. Om förra punkten utförts med viss grundlighet så är det helt oproportionerligt roligt.
4. Man får, tack vare ett oväder över mellanvästern, se Kanada från ovan.

Framme i San Diego kan man flyga sin lärartimme, vilket avhandlats tidigare, samt göra annat som kommer att avhandlas senare.

I oktober var vi hemma i Sverige en sväng för att förnya visumen. Lennart föreslog då en höstflygningen över Stockholm, vilket naturligtvis lät som en alldeles utmärkt idé. Lennart är en av de piloter som drabbats av både Tullinges och Barkarbys nedläggningar och senast jag träffade honom verkade flygsugen märkbart dämpad av stockholmseländet och certifikatet hängde i en skör tråd. Så icke nu! Den nya hemmabasen är Skå-Edeby och THF och flygsugen verkar vara i fin form.

Vädret var inte på topp när jag tog tuben till mötesplatsen vid Brommaplan. Ett nästan kompakt molntäcke hängde över stan på ca 1500 fot. Men bättre väder hade siktats över Mälaren och det blåste en del åt rätt håll. Väl ute på Skå var himlen klarblå och det blev en rejäl runda över skärgården och centrum. Här kommer en del av bilderna jag tog. Alla bilder finns som vanligt på Flickr.

Vi drog ut Zäta-Urban ur hangaren. En Piper PA-28-180 från 1966 med den gamla, raka, korta vingen. En riktig räcer! Vissa saker skiljer sig från de moderna Piprarna, en del grejer sitter inte där man är van – bland annat sitter trimmen i taket.

Inget vulgärt cigarettändaruttag. På 60-talet var det ädlare rökverk som gällde. Dessvärre hade varken jag eller Lennart varit hos Brobergs innan flygturen. Vi satte fart över det fortfarande våta gräset på Skå och satte av västerut för att titta lite närmare på molnkanten innan vi vek av mot Stäket och vidare ut mot skärgården.

Vaxholm i höstsolen, med Vägverkets gladgula bilfärjor.

Lågsniff över världens vackraste skärgård i höstfärger.

In över Gustavsberg och porslinsfabriken innan vi ber Brommatornet om att få flyga in en sväng över city. Inga problem! Vi fick en transponderkod och klart 2 000 ft över centrala Stockholm. Det skulle inte hända i Washington DC…

Lennart spakar in planet över Södermalm.

Skatteskrapan, numera studentlägenheter, och Botfills båge i förgrunden. Bakom det Slussen, Gamla Stan och Kungsholmen.

Strandvägen, Djurgårsbron, Nordiska muséet och Vasamuséet.

Nybroplan, Birger Jarlsgatan, Stureplan och Kungliga Biblioteket.

Stadsbiblioteket i korsningen Sveavägen/Odengatan.

Uggleviksreservoaren i Lill-Jansskogen.

Några av Stockholms större byggen. Från vänster till höger Karolinska Institutet Science Park, nya Karolinska Sjukhuset och Norra länken.

Nästa stora bygge: Swedbank Arena under uppbyggnad i Solna. Landsortens arenaepidemi grasserar uppenbarligen fortfarande.

På väg tillbaka mot Skå tog vi vägen över Bromma Flygplats. I förgrunden Västerbron. Men det var inte lördag, så vi höll oss ovanför brospannet ;-)

Norra parkeringen med Stockholms Flygklubbs lilla röda stuga och hangarer.

Tilbaka på Skå-Edeby och en vy i stort sett identisk med hur det såg ut första gången jag satt själv i ett flygplan. Lennart tog ut svängen lite för att jag skulle få ett fint fototillfälle. Vi avslutade med ett par studsar innan det var dags för fullstopp. När vi gjorde sista varvet dök ytterligare ett plan upp, med ett välkänt call sign från SFK – Martin David med Michael B bakom spakarna.

En alldeles lysande flygning och härligt att vara tillbaka i svenskt luftrum en stund!

Los Angeles är verkligen inte en av mina favoritstäder. Tvärt om. Värre håla får man leta efter. Men när solen går ner i Stilla Havet och man inte längre ser all smuts, alla kackerlackor, hemlösa, prostituerade, förstörda barn som redan är gängmedlemmar, sönderopererade servitriser som borde flytta hem till Iowa, scientologer och bullriga chefspersoner som går omkring med en amerikansk fotboll på kontoret gör passningar till medarbetare och vrålar WE’RE A TEAM!… så kan till och med Los Angeles vara vackert. I vart fall från ovan, när man är på väg att landa på bana 24 med de sista solstrålarna i ögongen:

Tomten kommer givetvis sent på julaftons kväll – efter julbordet, när kaffet, knäcken och kanske en liten liten konjak dukats fram. Så ska det vara. Men det har inte alla här i nya världen förstått. Här kommer tomten inte pulsande genom snön, utan i en flygande släde med en ganska rejäl TAS för att hinna med alla skorstenar. Givetvis ställer det till med oreda i luftrummet och som om tomtens hattande långt ifrån federala flygleder och hänsynslöst genom alla sorters luftrum inte vore nog, så har han dessutom den dåliga smaken att bara köra med en enda nav-light. En röd. Mitt fram.

Ohållbart, givetvis, i synnerhet här över huvudstaden. För vad skulle till exempel Sasha och Malia säga om tomten istället för att sladda ner på Vita Husets tak istället blev borteskorterad av stridshelikoptrar? En PR-katastrof givetvis. Därför har federala toppkrafter satts att hantera ärendet, närmare bestämt NORAD – North American Aerospace Defence Command. De följer noga tomtens irrfärd över den nordamerikanska kontinenten och visar den i realtid med hälp av Google Maps.

Enligt legenden började NORAD att följa tomtens släde redan 1955. Vid jultid hade Sears Roebuck & Co satt in en annons med ett telefonnummer dit barn kunde ringa för att prata med tomten. Men numret var fel! Istället för tomten var det överste Harry Shoup på CONAD (föregångaren till NORAD) som svarade. Möjligen blev han lite förvånad när det varken var Pentagon eller Vita Huset i andra änden, utan en kille som undrade var tomten egentligen höll hus. Shoup fann sig i situationen och sa till sin personal att hålla utkik efter tomten på radarn. Barnen som ringde numret fick sedan löpande uppdateringar om var tomten befann sig och en tradition var född.

Oavsett hur snabb tomtens släde är, så blir väntan ibland alltför lång innan klapparna hamnar i julstrumporna. Men en förbättring är på väg! FAA meddelar att när väl NextGen – det nya luftrumssystemet som planeras att införas i etapper fram till 2025 – är infört, så kommer tomten att kunna komma fram mycket fortare tack att han då kan bli klarerad direkt till destinationerna istället för att flyga omvägar. Kortare tid i luften innebär ju också minskad bränsleförbrukning, kanske upp till ett halv ton morötter kan sparas. Sa jag 2025? Det beror lite på om kongressen bestämmer sig för att skjuta till pengarna. Just nu ser det inte så hoppfullt ut – under året har det varit en politisk strid om att över huvud taget hålla FAA öppet och många medarbetare har varit hemskickade medan den politiska striden rasat.

Hur ska då tomten kunna hålla reda på allt det nya? Är hans flygtrim dessutom inte lite sisådär om han bara är ute och flyger en gång på år? Genom Magnus nästan avsomnade blogg hittar jag filmen som visar att tomten – precis som alla vi andra – också måste pina sig igenom flygningar med en bister kontrollant i högersätet.

Medan jag skriver detta kokar risgrynsgröten klart i ugnen och granen står i ett hörn och barrar sådär juligt. Återstår bara att önska er alla en riktigt God Jul!

Gode vännen Kent var på besök i våras. Efter några dagar i DC valde vi att styra kosan norröver till New York City. Restipset för den som snabbt och enkelt vill mellan städerna är att välja någon av bussförbindelserna. Drygt fyra timmar tar det och är man ute i god tid kan man få biljetten för bara ett par dollar. De gånger jag åkt har jag använt Megabus, som kör med bekväma bussar utrustade med eluttag och wifi.

Den här kvällen gick vi till ett bokat bord på Spice Market. Restaurangen kör en blandning av olika östasiatiska kök ligger i Meatpacking District. När menyn var avklarad kan det hända att det slank ner en eller annan drink. Såsom det ofta händer sig i New York.

Morgonen efter var luguber, med regntunga skyar. Kent vinkades av vid Penn Station för tåg till Newark och vidare hem till Sverige. Själv hade jag några timmar över innan bussen gick. Vad är då bättre än att titta på flygplan? Fastknuten i Manhattan, på västra sidan i 46:e gatans förlängning, ligger hangarfartyget USS Intrepid som numera är ombyggt till flytande museum.

Intrepid betyder, för den som behöver friska upp skolengelskan, orädd eller äventyrlig. Det har väl skett lite av en betydelseglidning sedan hangarfartyget döptes (utgår jag ifrån), eftersom ordet numera oftast används med en lite ironisk klang. Hur som helst sattes båten i tjänst 1943 och deltog i stillahavskriget. Fram till dess att hon togs ur tjänst 1974 hann hon med såväl att plocka upp Mercury- och Gemini-kapslar som stridsuppdrag i Vietnam.

På flight deck står numera ett antal plan och helikoptrar uppställda, bland annat en A-12 Blackbird (föregångaren till SR-71).

Alldeles bredvid ligger USS Growler, en av de första ubåtarna utrustade med kryssningsmissiler. Missilerna var kärnvapenbestyckade Regulus 1, och förvarades i två tubformade hangarer  på översta däck.

Avslutningsvis ett självporträtt av en trött bloggist. Alla bilderna finns på Flickr, men ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag höll på med när jag plåtade, för bilderna blev varken många eller särskilt bra. Möjligen lite trött, som sagt.

Flyggbloggens mera minnesgoda läsare inser att det är en sisådär två år sedan jag annonserade flytten till USA och att jag samtidigt råkade nämna att vi planerat vistelsen till just två år.

Två år går ganska fort. I synnerhet om allt omkring en är nytt och vardagen plötsligt är äventyr. Två är verkar också vara så lång tid som behövs för att göra sig hemmastadd, för att åtminstone börja förstå hur ens nya hemland fungerar och för att börja tänka på det som ”hemma”.

Egentligen började äventyret redan 2009, det året då vi bestämde flytten. Efter en lång vår exploderade andra halvåret i ett fyrverkeri av festligheter. Vi smällde av ett hejdundrande jubileum med svärföräldrarna. Jag gifte mig bland nästan hundra nära vänner och släktingar. Min fru disputerade på ett synnerligen taktfast sätt och den efterföljande festen kommer att vara ihågkommen länge av många.

På den vägen har det fortsatt, vardagen har inte riktigt velat infinna sig. Mycket tack vare alla de vänner och familjemedlemmar som kommit och hälsat på oss.

Flygningen, för att återgå till bloggens tema, har gått lite upp och ner under tiden här. Jag skaffade ganska direkt ett amerikanskt certifikat och hittade ett företag som var villig att hyra ut plan till mig. Att flyga i USA är hyggligt lätt – i DC lite svårare, men inte oöverkomligt. Men det tog tid att känna sig säker och bekväm i det nya luftrummet. Den intensiva trafiken och egenheter som förbudszoner som hoppar upp ur tomma intet gör att jag fortfarande får tänka både en och två gånger extra innan jag ger mig av.

Jag har under hela tiden haft kontakt med en flyginstruktör. Ställt frågor och då och då tagit med honom upp. Faktiskt två, men den första instruktören kom jag inte helt överens med. Hon var alldeles nyutexaminerad från Embry Riddle, av hennes flygskoleelever var det ännu ingen som gått EK. Jag, som kom från en helt annan kultur hos SFK, hade en helt annan flygstil och vi ägnade lite för mycket tid åt att argumentera kring hur och varför. Nästa instruktör funkade det betydligt bättre med.

Vad som inte funkade så bra var företaget jag hyrde av. Jag har nämnt det tidigare. Kombinationen av strul från deras sida och att jag själv inte var tillräckligt engagerad för att hitta en ny leverantör gjorde att flygningen låg nere lite för lång tid under våren i år. Men när förlängningen av mitt europeiska SEPL dök upp på horisonten tog jag tag i saken och flög intensivt under sommaren och hösten. Flygtimmarna ägnades åt målmedveten övning och när jag flög min lärartimme i San Diego vill jag tro att jag var i lika bra flygtrim som när jag flög upp.

Förra månaden var jag hemma i Sverige en sväng, för första gången på ett och ett halvt år. Naturligtvis känner man en viss hemlängtan, inte minst när man träffar alla gamla vänner och kollegor. Det blev en hel sverigeturné och trots att så många dök upp i Stockholm, på Klompen i Linköping, i Växjö och i Skåne så är det synd att man inte hann träffa fler.

(Borttaget stycke om att man blir lite ledsen av hur flyget i Sverige monteras ner bit för bit. Det blev för sorgligt.)

Huvudskälet till Sverigeresan var att förnya våra visum. Vi blir kvar i USA ytterligare ett år. För 2012 har jag ett par enkla mål med flygningen. För det första ska jag hitta ytterligare en leverantör av flygtimmar. Det lutar åt Freeway och deras flotta av C172:or och C152:or. För det andra har jag tänkt att genomföra en lite längre flygning. Planen är en en tur till Charlotte, NC (Concord Regional) som är drygt 300 NM enkel väg. Jag ska titta på ett par andra alternativ också innan jag helt bestämmer mig.

Bloggen dårå. En titt i statistiken visar ni är några stycken som läser den och jag gillar att skriva här då och då. Så den får fortsätta att puttra på som vanligt. Fast samma statistik säger att ni har blivit sämre på att kommentera, så skärpning på den punkten!

Det är för tidigt att önska god jul och gott nytt. Jag avstår och hoppas på att jag klämmer ut mig ett inlägg till innan det är dags.

Årets traditionsenliga höstsegling blev en månad senare än vanligt, men ändå precis i skiftet av sommar och höst. Den här gången var det farvattnen utanför DC som skulle utforskas och fartyget var något så märkligt som en hemmabyggd katamaran.

Bilderna är klickbara och många fler finns på Flickr.

Under hösten har min fru gått en seglingskurs. Efter avklarat teoriprov och segling tillsammans med lärare har hon nu rätt att hyra klubbens mindre båtar för utflykter. Det var hennes teorilärare som undrade om vi ville vara besättning under Columbus dag-helgen. Inte mycket att tveka på. Utanför DC ligger vackra Chesapeake Bay, med ett otal creeks som man kan segla upp i.

Båda kvällarna knöt vi ihop oss med ett par andra båtar med bekanta i och lade oss på svaj. Kvällarna blev som vanligt när man är ute – god mat, god dryck och historier från de sju haven. Appropå goda drycker gjorde jag som vanligt mitt bästa för att ge amerikanarna lite god och sund dryckeskultur.

Slutligen en bild på bloggaren själv i full färd med att navigera oss rätt. Efter att ha grejat lite med sjökorten, hållit en stund i ratten och sett allmänt kompetent ut, bestämdes raskt att även jag skulle ha rätt att hyra klubbens båtar. Det märktes kanske att jag seglat en gång eller två förut.