Som jag tidigare skrev är tåget det enda rätta färdmedlet till fjällsemestern. Tåget var proppfullt – som de flesta tåg glädjande nog är numera. SJ har dessvärre inte riktigt hunnit dimensionera servicen efter antalet passagerare, vilket ledde till vagnslånga köer till bistron och att frukostsortimentet snabbt tog slut på vägen hem (eller som högtalarutroparen uttryckte det: “We are sorry breakfast finished early today”).

Väntan på bussen utanför Kiruna station

I Kiruna var vi som synes inte de enda som tog bussen till Nikkaluokta, en färd på en dryg timme som tar en dit allmän väg slutar. På bussen fick vi ett par utmärkta tillfällen att se solförmörkelsen genom molnen.

Framme i Nikkaluokta traskade vi tämligen omgående iväg mot den första tältplatsen drygt halvvägs till Kebnekaise fjällstation. Allt medan Kallaxflygs helikopter for fram och tillbaka över huvudena på oss. Hade Richard varit med hade han säkert kunnat identifiera den som en EC 120B Colibri. Vi fick nöja oss med att konstatera att den var röd och ganska söt.

Inte bara helikoptern stör fjällfriden. Området kring Kebnekaise är oerhört slitet med skräp överallt och bajs och toapapper bakom varje sten. Den tunga trafiken och nedskräpningen är tråkig att se för oss som är uppfostrade med att ta med allt skräp hem och att lämna minimala spår i naturen. Samtigt är det fantastiskt att området runt Keb är så lättillgängligt att verkligen alla kan komma ut mitt i den storslagna fjällvärlden. Tröskeln är annars ganska hög för många.

Uppför längs Kittelbäcken

Dagen därpå fortsatte vi förbi Kebnekaise fjällstation och gick upp längs Kittelbäcken för att slå upp läger inför promenaden upp på sydtoppen.

Lägerplatsen i Kitteldalen

Kitteldalen var fashinerande, inramad av höga bergssidor på tre sidor och med en märklig snöränna som kastar sig brant hela vägen från krönet nästan hela vägen ner till dalen.

Utsikt från tältet

Alla bilderna här.