Första gången man sätter upp tältet för säsongen brukar ens minnesbild av hur snabbt och smidigt det gick förra gången kollidera med det slappa och skeva resultat som visar sig även på den mest välavvägda gräsmatta. Så här blev det i alla fall till slut när alla pinnar och linor var på plats invid Dalälven. Inte perfekt, men ganska hyggligt, i vart fall jämfört med premiärmonteringen förra året som jag knappt vågar visa.

Helt ok

Ganska talanglöst

Planerna för årets fjällvandring börjar ta form på allvar. Den hår gången blir det nattåg – det enda riktiga sättet att ta sig till fjällen med. Tåget är en perfekt för att komma i stämning och för att trappa ner på tempot. Dessutom har man koll på sin packning och det finns inga begränsningar för vätskor och gastuber.

Start- och slutpunkt blir i Nikkaluokta för vandring på klassisk mark på och kring Kebnekaise. det finns två tydliga önskemål inför vandringen och det är dels att bestiga Kebnekaise och dels att ta sig till Tarfala – högalpin miljö med permafrost, extremt väder och hänförande vyer. Båda turerna kräver viss tur med vädret, så vandringen är upplagd med ett stort antal alternativa färdvägar för att öka chanserna för att åtminstone kunna ta sig till något av ställena om vädret är bra och för att få en riktigt fin tur oavsett väderlek.

Utrustningsmässigt är det lite som har förändrats sedan förra året. Jag var i behov av nya vandringskängor efter att mina gamla till slut gav upp totalt. Trist nog under pågående fjälltur. Efter noggrant provande hos Kängspecialisten föll valet på ett par Lundhags Ranger, den höga modellen för maximalt stöd och för att öka marginalen en smula vid vad. Old style, men dels var de överlägset skönast för mina fötter och dels tror jag att de passar lite extra bra för svenska fjäll.

Sulan ville inte hänga ihop med resten av skon. Ha alltid extraremmar med...