Få saker innebär en sådan avkoppling som att långsamt kliva omkring i en småländsk skog på jakt efter svamp.

En vanlig småländsk skog

Plötsligt ser man den första, tror att det är ett löv, men tittar en gång till…

De första - de svåraste

Och sedan står dom där. Den här gången i sådana mängder att man ger upp plockandet långt innan man slutat hitta mer svamp - men långt efter det man egentligen orkar rensa.

... ovanligt mycket svamp.

2,5 kg (rensat) tog vi med hem på flyget (killen i säkerhetskontrollen tyckte att vår hink såg lustig ut i genomlysning) och då tror jag att vi lämnade lika mycket kvar till andra svampsugna.

Karta med mitt allra bästa svampställe utmarkerat hittar ni här.

Lennart uppmärksammar Realtids artikel om den förestående nedläggningen av Barkarby flygfält. Tragiskt, på så många plan. Barkarby är Stockholmsområdets enda flygfält för privatflyg som ligger på rimligt avstånd och som har hårdgjord bana.

Bromma är av en rad anledningar inget alternativ: först och främst för att antalet tillåtna flygrörelser är begränsade och om Barkarbytrafiken adderades skulle taket spräckas med råge. Dessutom finns det goda skäl - inte minst säkerhetsskäl - att hålla nere privatflygningarna på en storflygplats som Bromma.

Det är två faktorer som har varit avgörande för Barkarby flygfälts framtid. För det första är ansvaret för privatflygarna ingens. Alla tycks överens om att Stockholm ska erbjuda flygare en plats för privat- och experimentflygning. Men frågan ligger inte på dagordningen vare sig hos kommunerna eller landstinget.

Det andra problemet är flygets generella PR-problem. Den som säger nej till en flygklubb behöver inte oroa sig för särskilt mycket negativ publicitet eller upprörda känslor hos väljarna. Flyget har orättvist drabbats av ett buller- och klimatstigma som kräver lång tids medvetet arbete för att få bort. Där misslyckas flygklubbarna och privatflygarna konsekvent. Att löst prata om ungdomsverksamhet duger inte. Goda exempel finns dock:  exempelvis på vad Linköpings flygklubb gör tillsammans med bl.a. kommunen kring visionen om Linköping Aviation Park.

Därför står vi nu inför situationen att det sista flygfältet för småflyget i Stockholm läggs ner.

Från en flygtur i våras. Start och landning på Barkarby.

En liten teaser inför framtida inlägg som otvivelaktigt mer och mer kommer att handla om personförflyttning. Fyra sätt att ta sig fram genom Stockholm som jag ställer mig tveksam till:

Ett sätt att slippa trängselavgiften, till priset av total förnedring.

But why…

Den här glänsande pjäsen hittade jag på Drottninggatan.

Fixie, dock utan tillhörande tomte. Att köra utan broms och frihjul verkar inte bara listigt. Fast den är rätt snygg…

Har skrivit en rad om bloggar och “bloggbävningen” kring FRA på Cohn & Wolfes blogg:

Vi vet idag inte hur vi ska värdera avtrycket av några tusen blogginlägg om FRA - betydde det mer eller mindre än när Anna och Mikael på Stoppafralagen.nu på egen hand satte in en helsidesannons i DN? Mindre tror jag, men jag vet inget sätt att validera den uppfattningen genom mätningar.

På sin egen webbsida säger sig Skansen arbeta med mål som är gemensamma för alla moderna djurparker. Ett av målen är att “att bevara den biologiska mångfalden med bevarandeprojekt”, enligt webbsidan. Då kan det verka lite märkligt att man under rubriken “Dags för fisk” säljer ål till besökarna. Ålen är rödlistad och enligt Fiskeriverket klassad som “akut hotad”.

Nåväl, skansen visade sig var skoj även för vuxna. Inte minst kunde man leka naturfotograf och så här i hösttider fundera på om det inte är dags för ett par lite ljusstarkare gluggar…

Älg

1/25, f5,6, 135 mm, ISO 200

Björnar som slogs

1/80, f5,6, 105 mm, ISO 200

Gås som var nyfiken på kameran

1/160, f5,6, 70 mm, ISO 200

Sista dagen på årets fjälltur gick ner från vårt läger på kalfjället ner till storskogen och Nikkaluokta.

Nere vid den väl upptrampade stig som förbinder turiststationen med Kebnekaise mötte vi en av de första startgrupperna i Fjällräven Classic, ett lopp som går sträckan mellan Nikkaluokta och Abisko fjällstation. Sträckan är ungefär 11 mil och de snabbaste kommer i mål på cirka 13 timmar.

Vi hann just över bron där filmen är tagen innan vansinnet bröt ut:

2 000 startande sammanlagt varav en tredjedel sades vara helt utan tidigare fjällvana. Framme i Nikkaluokta där övriga startgrupper väntade såg vi allt från 25-kilospackningar på tämligen otränade ryggar till multisportarna som pastaladdade som tokar och ojade sig över att packningen vägde hela 4,5 kilo.

Startområdet i Fjällräven Classic

Det finns något i den här typen av välordnat vansinne som lockar mig. Kanske skulle man ställa upp nästa år? Undrar i så fall om man kan hitta någon som är lika tokig och vill följa med?

Jag vet inte om JJ Abrams varit i Tarfaladalen, men det hade mycket väl gått att hämta inspiration till Lost härifrån. Ett magiskt, exotiskt landskap bestående uteslutande av sten, mossa och lavar. Ogästvänlig blockterräng på väg upp till den fantastiska dalen med tre glaciärer som sträcker sig ner mot en iskall sjö, färgad klargrön av sediment och slam från glaciärernas smältvatten. Och så alla märkligheter: på vägen dit en “hydrologisk station” kallas Rännan, där två figurer syntes utföra experiment med en lång stav. Stenar märkta med siffer- och bokstavskombinationer. Mätstickor placerade här och där i galciärisen, en minnestavla i koppar på en stor sten, en märklig mätstation för studier av permafrosten, en tunnel rakt in i isen…

Bakom allt detta ligger Stockholms universitets forskningsstation, en samling röda stugor utslängda bland stenblocken och väl förankrade för att stå emot dalens ökända fallvindar - vindstyrkor på över 50 m/s har vid flera tillfällen mätts upp och i något enstaka fall har vindstyrkan nått över 80 m/s. Stockholms universitet har massor av intressant läsning om stationen.

Tarfala var ett av resans huvudmål och jag blev inte besviken. Vi fortsatte förbi forskningsstationen till STF:s stuga som ligger inte långt från sjön. Utanför stugan har några tältplatser röjts bland stenen och vi reste tältet, förankrade linorna runt stenar och hoppades på att slippa de omtalade vindarna. Den här natten betalade vi serviceavgiften hos STF och satt en stund i stugan och pratade med stugvärden.

Natten var så kall som man kan förvänta sig när man slagit läger nedanför tre glaciärtungor så frukosten intogs med frostnupna näsor. Men med klarblå himmel och varm raggmunk i magen steg temperaturen snabbt och vi gav oss av uppför vad Claes Grundsten skulle ha kallat en “diminutiv stig”, rakt uppför den branta östra sluttningen, över passet mellan Tarfalapakte och Tarfalatjårro, på skrå nedför den snötäckta bergssidan - där ett gäng renar stod på rad och glodde på oss - tills vi kom ner i dalen där ett mäktigt månlandskap, i stort sett helt utan vegetation förutom mossar och lavar, bredde ut sig. Kargt och stenigt, men samtidigt lättvandrat tack vare alla polygoner som bildats av smältvattnet från bergssidan.

Slutligen kom vi fram till den perfekta böljande fjällängen som stugvärden tipsat oss om och slog upp vårt tält för sista natten.

Tältplatsen sista natten

Alla bilder hittar du här.

I söndags, som bar vissa spår av att vara dagen efter den sista mohiton som ingen egentligen behövde, gav jag mig på att kuta över stock och sten. Trailspåret i skogen utanför ställer krav på koncentration och split vision och är hyggligt krävande; GPS:en noterade nästan 1 000 avverkade höjdmeter såväl upp som ner (duh) på en 12,3 km lång runda (varav ca 4 km uppvärmning). Belöningen blev träningsvärk, men det var det värt. Hur kul som helst jämfört med att nöta på i motionsspåret. Karta finns här.

Idag har jag skrivit om Newsmill på Cohn & Wolfes blogg:

Men det är lätt att tycka om Newsmill när man ser hur väl det landar - elegant och effektivt inslaget i form och teknik från Starring respektive Bazooka. Det geniala med sajten kommer högst upp på sidan: “Idag letar vi skribenter och bloggare till följande frågor:”. Just nu är rubrikerna “Vilka pudlar ska Fredrik göra?” och “Är gud välkommen tillbaka?”.

Jag har uppdaterat min länklista med några fotorelaterade länkar. Först och främst Fotofeber som ger en bra överblick av vad som är på gång och dessutom inte väjer för mer udda företeelser - som dagens nyhet om en latteskrivare.

Strobist tar löjligt bra blixtbilder och delar frikostigt med sig av sina kunskaper. Blixtbilder är nog det mest frustrerande man kan ge sig på, samtidigt som det kan bli nästan magiskt bra när man har tur. Ett par favoriter är två inlägg om hur man belyser en polishelikopter (del 1 och del 2) och hur man belyser en hel skog med en enda blixt.

Photoshop Disasters har ständigt nya exempel på hur man inte ska göra och slutligen en länk till Nisses fotoblogg med en from förhoppning om att det ska komma många bra bilder och länkar.